Holmsjö Triathlon Jag gjorde det!
Simning – 1 500 m Det här var grenen jag var mest nervös inför. Så ofta som jag känt stress i vattnet och den där känslan av en tegelsten på bröstet. 1 500 meter är en lång sträcka om man får problem. Men efter att jag hittade anledningen till stressen har det hjälpt enormt att värma upp ordentligt och vänja kroppen vid vattentemperaturen. Startskottet gick och redan efter första simtaget kände jag: “Det här kommer att funka.” Jag brydde mig inte det minsta om farten utan crawlade lugnt och behagligt hela vägen. Den största utmaningen var att jag knappt såg bojarna jag skulle runda. Simglasögonen immade igen, så jag fick stanna till några gånger och försöka lista ut vart fasen jag egentligen skulle. När jag kom upp ur vattnet var jag överlycklig! Att kunna simma så lugnt och avslappnat, helt utan stress, var ren magi. Jag var nog så fascinerad över hur bra det kändes att hela Holmsjö fick höra det.
Cykling – 40 km Är det någon gren där jag verkligen kan pressa mig så är det cyklingen. Nåväl… det blev en tuff och blåsig historia med mestadels motvind. Banan var kuperad och backarna avlöste varandra. Redan efter den första riktigt sega stigningen kände jag att benen var som gelé. “Shit… jag har mer än halva cyklingen kvar.
Och sedan väntar löpning också?” Men det var bara att fortsätta trampa. Jag tuggade på, höll ett jämnt tempo och cyklade in på 1.41. Det är jag riktigt nöjd med. Löpning – 10 km Jag hade faktiskt aldrig sprungit längre än 7 km på träning. Jag har inte riktigt vågat utmana knäet mer än så. Jag började jogga och pulsen sköt, precis som den brukar när jag går från cykel till löpning. Men efter en stund lugnade det ner sig och runt 4 km började jag verkligen komma in i löpningen. Det var en otroligt mysig bana där vi mötte varandra och alla hejade och peppade. Den stämningen gav verkligen energi.
Vid vändningen efter 5 km började jag däremot känna att…
“Nu räcker det nog.”
Låren började säga ifrån ordentligt och jag fick varva gång och löpning.
Samtidigt noterade jag glatt att knäet var det minsta problemet. Nu låg jag sist i startfältet och både en funktionär på cykel och en i bil kom för att kolla hur jag mådde. Det blev så många frågor om jag verkligen var okej att jag nästan började tvivla själv. “Hur fan mår jag egentligen?” Jag är ibland en riktig ensamvarg som gillar att gneta på i min egen bubbla, så det där extra sällskapet var lite dubbelt.
Efter 7 km började låren strejka ordentligt. Herregud… det kändes som att springa med två stockar till ben. Men jag fortsatte. Meter för meter. Med en liten press i bakhuvudet att hinna innan maxtiden. När det var ungefär 300–400 meter kvar dök Annika upp, som gick i mål lite mer än en timme före mig, och sprang med mig den sista biten.
Och ÄNTLIGEN fick jag springa över mållinjen och ta emot min medalj. Sluttid: 4 timmar och 17 minuter. Jag är så otroligt stolt över min resa. Tänk att jag nu har genomfört en olympisk triathlon – något som jag för bara fyra år sedan aldrig ens hade kunnat föreställa mig att jag skulle göra. Och det kanske mest fantastiska av allt? Dagen efter känner jag mig pigg och fräsch. Inte ont någonstans – och framför allt inte i knäet. Tack, kroppen.
Jag tokälskar triathlon. Det ger mig så otroligt mycket energi, särskilt när livet i övrigt bjuder på sina utmaningar. Det här är definitivt inte slutet på resan. Det känns snarare som början på något nytt.
